Kattfrossa - Vinnare i Gaudeamus novelltävling 1991

---

Det här rinner av mig som vatten på en gås. Jag svär!

Dock, för ordningens skull, för att tvivel inte må spira angående min mentala status, vill jag berätta att jag i tretton år, fram till denna olycksaliga stund har jag varit tjänsteman på Telefonbolagets abonnemangsavdelning och är det förresten fortfarande.

Oj. Oj. För ett kort ögonblick kan även den starkaste tvivla. Visst är jag i tjänst!

En sådan samhällsposition ger nerver av stål. I bokhyllan hemma har jag pärmen med mina lönsespecifikationer. Man kan inte vara nervklen och samtidigt ha fått utbetalt till sig de summor som står på kvittona. Telefonbolaget idkar ingen välgörenhet!

Skulle någon person göra sig besväret att bläddra bland löneuppgifterna, skulle denne snart få upp ögonen för att summorna har förändrats, till det högre, med jämna mellanrum. Av detta förstår man befordran genom duglighet. Konsekvent orygglighet i arbetet. Det bevisar att jag har ansetts som en kraft.

En klippa, skulle jag vilja påstå.

Därför finns ingen anledning att frukta för att den här, säkerligen ytterst tillfälliga olägenhet vari jag befinner mig, skulle bryta ned mina själskrafter.

Det är beklagligt att det här usla stället saknar fönster.

Jag har suttit instängd i dagar redan. Stunder av sömn och vaka glider in i varandra. Försvårar min tideräkning. Mitt armbandsur slogs sönder i fallet. När jag ramlade ner här i hålan. De jagade mig. De resterande kattkräken som jag aldrig lyckades skjuta. Cellen är trång på bredden. På höjden tycks den vara flera meter. Faktum är att jag inte ens kan skymta taket i dunklet däruppe.

Om jag sluter ögonen för att utestänga det oroande mörker som drabbar mig i de fräsande djurens närvaro, ser jag min prydliga ungkarlslägenhet framför mig. Som vore det mitt på dagen fäster jag blicken på de hörnstenar som utgör byggandet av den man som jag är idag. Scoututmärkelserna. Schackpriserna. Den målade kistan efter mor.

Tankeövningen stärker mig att stå ut med isoleringen här bakom den grova muren. Små springor släpper igenom dagsljus. Eller rättare sagt, ljuset stjäl sig in under stunder då mina väktare, fan ta dem allesammans, är på råttjakt eller ställer till djävligheter för någon annan än mig. Dagern är tillräcklig så att jag ser att föra de här anteckningarna. Annars blev jag väl galen.

Tissel och tassel.

Gummans stönande på andra sidan.

Kattkräken är tillbaka.

Det är på vippen att jag tror att de för evigt har försvunnit då ljuset som ger kontur och fasthet i min ödslighet abrupt ersätts av tredimensionellt lysande stänk. Gult. Blått. Guld. Grönt. Skenbart upplöser mitt fängelse till en mardrömslik rymdvärld. Utan upp och ned. Det svindlar. Katternas onaturligt fosforescerade ögon glimmar som nyss avfyrade gevärspipor.

Men skjut då för helvete!

Bestarna paralyserar mig. Fastfrusen sitter jag vid bottnens falska soliditet. Ja, det har gått därhän! Deras oberörda rovdjursögon naglar fast mig vid det sörjiga golvet. Jag slutar hoppas. Slutar leva. När som helst kan de krossa mig mellan sina käkar.

I mitt upprörda tillstånd känner jag deras stickiga morrhår svepa över min hud. Anar gråtande hur de öppnar sina gap med huggtänderna. Blir illamående av pustar av skämt råttblod ur deras käftar - när de utan anledning glider bort, lättsamt som i lek.

Jag reser på mig. Borstar av kostymen. Det är obegripligt att jag enbart för en sekund sedan satt fjättrad oförmögen att andas, att tala, att göra motstånd, sönderklöst i strimlor…

Vilken inbillning!

Ha, ha. Bilden får mig att skratta mitt i eländet.

Sådana små as kan på sin höjd knäcka en skata. Knappast knapra på en vuxen man. Anställd på Telefonbolaget! Så snart hemtjänsten kommer till min döende faster, skall jag hojta och leva rövare tills personalen görs uppmärksam på min vidriga belägenhet. Nästa gång de är i huset skall jag stålsätta mig mot kattögonen och klorna som krafsar in genom hål och springor. Kommer närmare…

Jag tror jag blir galen!

Folk är fullkomligt okoncentrerade. Ingen ser eller hör någonting nu för tiden. Hur har hemtjänstens personal kunnat undgå att lägga märke till min bil? Varför undrar de inte var ägaren är? Jag menar, fasters väg är ett avtag från huvudleden, ett avsteg från allfarvägen på en halv kilometer. Ett steg ut i intigheten. Ingen annan fastighet ligger i närheten. Faster är i det närmaste 100 år. Hemtjänsten har tvingats köra runt min bil i veckor för att komma fram till trappan med sin. Ändå undrar ingen varför bilen står där den står!

Odjuren är tillbaka! Jag är omringad! Pälstussar sticker in genom springorna. De vänder nosarna åt alla håll. Sniffar som råttor i luften. Äckligt! Jag vet att de är två till antalet. Kan bara vara två. Fast de verkar tiofalt fler. Jag räknande dem självklart, av ren rutin. Om jag är alldeles stilla somnar de. Ögonhotet slocknar. Jag våndas i ett tomt mörker utan upp, utan ned. Vid minsta rörelse vänder de upp ögonlocken. Riktar dödsblickarna mot mig. Tiden upphör att existera. De stirrar utan att blinka. Ugglor blinkar. Jag har sett det på tv. Varför blinkar inte katter?

Förr eller senare kommer någon av de där människorna som springer här tre gånger om dagen att undra över bilen. De är väl inte hjärndöda heller! Någon kommer att kräva att uppfarten till huset skall var fri. Ägaren till bilen som blockerar huset måste kontaktas. Det ena kommer att leda till det andra. Jag blir upptäckt och hjälpt.

För inte tror väl vårdarna att det är fasters bil? Tror de att hon resolut steg upp från sin dödsbädd en morgon. Tog bussen till stan. Inhandlade en Opel Kadett av 1996 års modell. Körde hem den. Felparkerade och lade sig i sin säng lagom i tid för att bli matad och bytt på av hemtjänstens vårdlag?

Om det inte vore på det viset att jag verkligen satt i en klämma, skulle jag kunna uppskatta denna avskildhet. Få i den civiliserade världen har tid att tänka. Det blir mest flims och flams, snabba ryck och dumheter av alltsammans. Till och med mina arbetskamrater kan … slarva!

Nej, vad skriver jag.

Den där elaka anmärkningen måste jag tillskriva brist på vatten och näring. Jag skäms här i mörkret. Vad vore landet utan alla samvetsgranna kontorister, assistenter, skrivbiträden, ja hela den samlade ämbetskåren? Telefonbolagets policy står framför mig i osynlig skrift: ”Sköt rutinerna, så sköter du jobbet!”

Jag sköter mig bakom muren. Dagligen petar jag naglarna. Stryker med händerna genom håret. Genom mellanrum mellan de tvärslåer som utgör ett provisoriskt golv, trycker jag sorgfälligt ned min avföring. Jag förslappas inte, trots dessa vidriga förhållanden. Jag har aldrig begått ett enda misstag, aldrig misskött varken mig själv eller min ställning. Jag knäcks inte så lätt!

Vid flera tillfällen på verket hade vi abonnenter som inte betalade sina telefonräkningar, inte ens efter påstötningar. De borde sitta här i stället för mig. Det skulle de inte klara länge. Ingen utan moralisk resning klarar detta!

Att driva in betalningen kunde ta månader. Ja, i ett fall tog den två år och sex månader. Till slut vidtog jag extraordinära åtgärder; sparkade in abonnentens dörr och beslagtog apparaten. Det gäller att visa att firman inte är att leka med! Just den där abonnenten var död och hade så varit i omkring två år och fem månader. Mitt agerande blev ett pilotfall på hur ett rutinärende skall skötas. Inget eget tänkande, inget ”känna på sig”, enbart rutiner som vi alla har varit med och MBL:at om. Drastisk nedgång i antalet telefonsamtal är inte skäl för en tjänsteman att larma exempelvis sociala myndigheter och polisen. Nej, en tjänsteman skickar en räkning med straffavgift, räntepåslag och finstilt på baksidan. Den ackumulerade skulden efter 2,5 år är vad man kan få ut av ett normalt dödsbo.

Det är härligt att tänka på Telefonbolaget. Inget tillåts gå över vår kollektiva horisont. Så fort ledningen vill ändra rutiner säger vi unisont nej tack. Jag minns bråket om ”personlig påpasslighetsbevakning”, ett helt befängt förslag som gick ut på att tjänstemännens verksamhet i vissa fall skulle samarbeta med kommunens åldringsvård. Äldre abonnenter skulle ha inbyggt larm. Om gamlingarna inte ringde med särskilda intervall, skulle Telefonbolaget arrangera nödutryckningar.

Nej tack och tack så mycket!

En tjänsteman har redan sina åtaganden, varken mer eller mindre. Det är säkert samma tongångar i Hemtjänsten. Bra, om de håller på sina avtal! Det är inte mer än rätt. Jaha, hoppsan! Det är därför de blundar för bilen! Varför bekymra sig om en Opel Kadett i jobbet? Det är gamla kärringar de skall sköta.

Sköt rutinerna, så sköter du jobbet!

Men jag då?

Djävla gnetar.

Kommer jag att få sitta här i evighe… Kattliken då. Lukten! Är det förkylda hemvårdare som sköter faster? Geväret då? Om jag hade fått med mig geväret, skulle jag snart ha klarat mig ur det hela. Vart tog geväret vägen?

Monstren släpper ned saker i huvudet på mig. Fallhöjden gör att jag skriker av smärta när jag träffas av sockerbitar, brödskalkar och skrumpen frukt. Det är tydligt att smådjävlarna inte vill att jag skall dö. Varför skulle de annars kasta ned mat? De kommer att släppa ut mig. Att jag inte har insett det tidigare. Det beror troligen på att jag slog i huvudet när jag störtade ner i hålet. Levrat blod följer fortfarande med från bakhuvudet, när jag drar handen genom håret. Första gången jag upptäckte det blev jag mycket förskräckt. Inre blödningar. Hjärnsubstans överallt! Läkare fort!

Hemtjänsten kommer.

Bilen stannar.

Personalen går på grusgången.

De två, de är alltid två, stannar och tänder en cigarrett. Vad säger de? De talar om katterna. Vad spelar det för roll nu? Det kan vara högst två kvar. Vårdarna är av en annan uppfattning. De säger att de är fler än i går, fler än för några veckor sedan. Ett trettiotal! De ser i syne. Titta på bilen i stället. Har inte den stått där väl länge?

Katterna morrar utanför. Stryker sig mot väggen. Buffar. Krafsar. Jag blir torr i halsen, får inte fram ett ljud. Det är inte sant att de är trettio. De kan vara högst två eller maximalt tre eller fyra. Jag har skjutit de andra. Faster hade nio katter. Det var uppenbart att de måste försvinna. En sådan klen och virrig människa, kunde inte ha katter. Det sade sig självt. Jag gjorde henne en tjänst helt enkelt. Det var inte roligt att skjuta dem, men ”mördare” som min stackars släkting skrek visar enbart på hennes tillstånd! Jag agerade av pliktkänsla. Det var för fasters eget bästa. Katterna var på väg att förstöra hela huset. På Telefonbolaget är det flera tjänstemän som har samma problem med de sina som jag med faster. Vad skall man göra av de gamla? Kommunen har inte plats för dem på hemmen. Under tiden står fastigheter och förfaller medan de orkeslösa gamlingarna bor kvar i fullständigt kaos. Eftersom jag är fasters enda släkting var det jag som tyngdes av oket att uppleva det gradvisa förfallet av huset som jag skulle ärva. Till slut satte jag hårt mot hårt. Hon fick en vecka på sig att göra sig av med kattskrällena. Hon ojade sig. Menade att ingen ville ha nio vuxna katter. Hon blev till och med arg, påstod att jag inte hade med saken att göra. Jo, jo, sådant har man hört i jobbet. Tillmälen av alla slag är en tjänstemans vardag. Det rinner av mig som vatten på en gås. Det finns regler inom det civila också, utanför Telefonbolaget, skrivna och oskrivna. När en gammal släkting inte längre kan sköta sitt hus, måste de närmaste se till att nödvändiga åtgäder vidtages.

Vad vet en gumma om vad som passar sig?

Hon har aldrig arbetet på ett verk. Hon har levt på anständighetens yttersta gräns, en överlevande spillra från en oidentifierbar flower-powergeneration med blommor och krimskrams i alla rum och katter som frodas och förökar sig i varenda hörna. Fasters slagord var ”älska - inte döda”. Översatt till hederlig svenska betyder det ”ta en joint och skit i konsekvenserna”.

Jag orkade inte höra på hennes flummigheter alltmedan fastigheten sjönk i värde. Vad mycket lättare det hade varit om hon hade fått plats på ett ålderdomshem. Hon hade kunnat ta med sig en minnessak.

Följaktligen samlade jag ihop katterna. Sköt den ena efter den andra. Det blev sju i en rad. Två sprang till skogs. Jag bestämde mig för att vänta ut dem. Faster var upprörd. Hon hade tydligen inte förstått allvaret tidigare. Inte insett att tiden var ute.

Hon blev tvungen att gå till sängs. Det vill säga, jag ansåg att det var bäst att hon gick och lade sig. Hon var nämligen helt förvirrad och talade osammanhängande om advokat och ändra testamentet. För hennes eget bästa tvingade jag henne i säng. Det var sorgligt att se resterna av en nära anhörig men jag hade förutsett att hon var på väg att spåra ur helt, försvinna in i dimman. Och vad hade hänt då? Huset hade översvämmats av katter. Lukt! Rivmärken! Kostnader för kattmat! Hur mycket hade jag inte sparat in?

Jag skulle ha velat ge henne en värdig demenstid på ett hem. Men otack är världens lön.

”Mördare!”

Jo, jag tackar! Och nu dväljs vi båda i huset på var sin sida om muren. Jag hör hur hon flämtar i sängen.

Jag måste ha somnat på farstutrappan.

Plötsligt var ögonen tätt intill mig. Vidöppna. Kalla som lejons. De manade mig att springa som en råtta, som om jag var villebrådet och de jägarna. Det var en olustig situation. Ja, mer ändå. Jag erkänner att jag drabbades av något som liknar panik, sömndrucken som jag var.

I denna stund av overklighet fick jag för mig att de var fler än två. Ekvationen stämde inte, som i en stollig dröm och jag förlorade initiativet. I stället för att lägga an och skjuta kräken, vacklade jag in genom ytterdörren. Katterna fick övertaget. De klöste och fräste. Hur många var de egentligen? Tio? Elva? Jag tappade koncepterna och rusade uppför trapporna, genom hallen, förbi fasters sovrum, jagades mot hålet i skorstensmuren och ramlade rakt ut i mörkret.

Det finns två katter därute. Två otäcka varelser med hundra glimmande ögon. Hundratals kloförsedda tassar som gräver allt större springor i muren omkring mig medan olycksbådande rafs kryper närmare inpå.

Jag kurar ihop mig. Blir så liten, så liten, när klorna når in och river i mina klädtrasor. Inte ett ljud kommer över mina läppar. Svalget är torrt som fnöske. Halsmusklerna värker i kramp för jag vill ropa. Då låter katterna mig oväntat få höra vad som försiggår. I alla fall tittar de bort och blir på en gång orörliga.

De två vårdarna röker fortfarande. Mina förlamande käkar spänner. Jag måste klara det den här gången! Jag väntar tills de kommer in i huset, in i fasters rum. Hennes djupa rosslingar hörs hit. De borde höra mig om jag höjer rösten det allra minsta. Jag tänjer på käkarna. Spänningen ger med sig, släpper efter. De tvås steg ekar. Deras röster hörs tydligt. De är hos faster nu. Kattögonen vänds mot mig genom vidgade springor i muren. Tillfället att vråla ut till yttervärlden går mig ur händerna. Igen. Djuren snörvlar och väser. De för ett förfärligt oväsen men vårdarna hör inte! Jag räknar till tjugo par kattögon framför mig. Alltså är de fler än två.

Många fler!

Jag är förlorad.

Då är det som om något går sönder inuti mig. Jag vågar inte se mig om. Jag förmår inte längre någonting.

Vad väntar de på?

Jag har inte längre kraft att kontrollera mig. Det stinker. Outhärdligt. Tarmarnas innehåll måste vid det här laget var minimalt. Ändå trycker det på hela tiden. Sörjan far ut som om jag hade göts och inte tvärtom. Vedervärdigheterna samlas i kletiga högar. Jag hinner inte med att peta ned det genom springorna. De har förresten täppts igen. Urinen lät jag flöda längs den ena cellkanten i början. Nu vill jag inte säga vad jag gör. Ändå vill jag poängtera att en människas överlevnadsinstinkter bör vara absolut överordnad alla konventioner. Jag höll på att törsta ihjäl! Jag har överlistat de små djävlarna!

Hemtjänsten har farit. Odjuren lämnar mig ifred. Kramperna i kroppen tonar bort. Ljuset kommer åter. Då skymtar en gestalt utanför, stor som en björn. Det är förfärligt. Är det därför jag har fått leva för att dödas av denna bjässe? När den talar börjar jag nästan gråta av lättnad. Det är en människa. Det är faster som har stigit upp ur sin vanmakt.

”Jag är här bakom muren, faster.”

”Jag vet, min stackars pojke.”

”Ska inte faster hjälpa mig?”

”Jovisst. Vi ska hjälpa varandra. Nu förstår vi varandra. Eller?”

”Mår faster bra. Är allt som de ska?”

”Jag har sagt till Hemtjänsten att de inte behöver komma mer. Du kan sköta mig, eller hur?”

”Jag sitter illa till härinne. Fast liksom. Snälla faster!”

”Ett ögonblick.”

Jag trodde att hon hade kommit till min räddning. Inte alls! Gumman hasade bort ur mitt synfält. Jag lyssnade spänt i en evighet som man gör då ens hopp har återuppväckts men efter en så lång tidsrymd som det är möjligt för en människa att hålla andan, pustade jag förargat ut och tänkte att hon hade dillat. Jag lovade mig själv att så snart jag var ute ur min svinhåla, skulle hon få ett kvalificerat omhändertagande.

Då brakade det lös.

Ett skott. Ett till. Jag hann knappt tänka ”där är mitt gevär” förrän hela huset bävade i en explosionsvåg som fick muren att falla sönder som ett korthus i drag. Eldsflammor slog upp. Jag slant i mitt träck. Döden var mig ytterst nära. Jag hann inte frukta någon speciell avrättningsmetod som att dränkas i mina egna orenheter eller brännas eller stenas ihjäl. Jag var enbart på det klara med att detta var slutet.

Naturligtvis var det faster som hade tuttat på. Hon ställde i ett slag till en enorm förödelse. Materiella världen gick upp i rök. Jag dog nästan. Min faster idealisten, fredsdemonstranten, antivåldskämpen, som var mot allt som betydde ”den jämna lunken” för oss arbetande tjänstemän med plikt och ansvar som ledstjärnor, hade stigit upp ur sin grav, för att i sitt prilliga vanvett skipa rättvisa. Min Opel var sprängd i luften!

Då hennes väldiga kontur dök upp bland eld och damm, snöptes mitt hjärta i dödsångest. Mina ben bar mig inte. Jag vrålade ”förlåt för katterna” men inte ett ord kom över mina av fasa igenklistrade läppar. Medan fasters allomslutande kropp lutade sig över mig, likt en bödels sista översyn på massmördarens blottade nacke, utstötte min kropp, söndertrasad i nerv och lem, en okontrollerad, förödmjukande fis.

”Jag har ringt Telefonbolaget. Din tjänst har tillsatts med en annan tjänsteman för länge sedan. Man har inget gott att säga om ditt försvinnande. Man tror att du bluffar. För säkerhets skull har man avslutat ditt telefonabonnemang.”

En bilas rätträffande verkan skulle inte ha haft sämre verkan än hennes ord. Jag föll i koma.

När jag för en stund sedan i min gamla kavaj hittade anteckningarna från inspärrningstiden, blev jag förvånad över vad jag har skrivit. Visserligen är minnena från då diffusa. Det var otrevligt. Det är jag säker på. Men allt stämmer säkerligen inte.

Jag var retlig på den tiden och snar att överdriva. Allt har ju varit för mitt eget bästa.

Vi har det bra faster och jag i vårt trevliga, av mig helt renoverade hem. Hon är krasslig och ligger till sängs för det mesta. Vi hankar oss fram på hennes pension. Hon påstår att hon skall leva till jag själv blir pensionär. Hon vill inte se mig lida. Ingenting av livet utanför berör oss. Inte ens om jag blundar och anstränger mig aldrig så mycket, får jag bilder av det som har varit. Innan faster lät mig klippa av telefonsladden kunde jag oroas av minnen. Men numera känns det som om jag har levat här hela livet.

Vi odlar egna grönsaker och saftar och syltar av trädgårdens frukter. Jag har lärt mig att baka och en hel del om hushållsarbete. Murstocken har jag murat upp igen på egen hand. Geväret är avyttrat.

Katterna syns inte till.

Jag tänker knappast på dem längre. Jag vet förstås att de finns där. Den vetskapen kan jag bära, den rinner av mig som vatten på en gås. De lever i hundratal i skogen. De är släkt med några katter som jag av misstag höll på att avliva för åratal sedan. Ibland hör jag dem yla och morra dolda i skogsvegetationen när jag någon gång glömmer mig och kommer för långt från huset. Då vänder jag genast och går tillbaka.