När kvinnor har fått nog
Ur kap 1 (Spårhyndornas sammanträde).
Eva S:t Clair tystade chefsåklagaren med handen så att varken hon eller någon av de andra två på Kontoret skulle avbryta tankegången som grumlades när hon mötte deras lugna stockholmskt, jovialiska det-fixar-sig-skarú-se. Du tål mer än du tror, Eva. Dessutom insisterade du som en galning på att fortsätta som Spårhund. Du får skylla dig själv.
Er är det inte synd om som är i Stockholm, tänkte hon. Ni kan gå hem till er lyor på kvällen. Mitt pass tar aldrig slut. Ni skulle bara veta hur det är att jobba fyra poliser på halva Norrland, varav två på halvtid. Hur ska jag ha tid med kvinnorna?
– Fortsätt Eva, sa Madonna och rev sig på armbågen. Det är klart att du är frustrerad, din stadsråtta. Ut med det bara.
– Vad jag upplevt är gran på gran på gran, sa Eva och hörde hur ynkligt det lät. I fyra månader dessutom med snö på, innan våren kom häromdagen och gjorde det grönt. De skymmer fortfarande sikten och jag villar bort mig ideligen på småvägar utan skyltar. Jag har noll koll.
– Hur menar du då, Eva? småskrattade polisintendent Maria Louisa Magnusson. Tala klarspråk.
– De vägrar fatta stockholmska.
Ett fnitter hördes runt bordet.
Chefsåklagare Lorraine Zeck knackade med en penna i bordet och det blev hörbart tyst. En fläkt rosslade i intervaller medan powerpointen på bordet susade konstant. Polisassistent S:t Clair drog ur bandet i sin hästsvans och gjorde en ny och de funderade allihop på de misshandlade kvinnorna de hade registrerade vilka inte fått upprättelse utan fick leva i sin svarta vardag. Det värsta var mörkertalet kvinnor som valt att ta tillbaka anmälan eller aldrig göra en anmälan. Hur stod de ut?
– De kan ju aldrig komma ur det, sa Maria Louisa Magnusson. Inte utan en fällande dom på förövaren.
– En dag, sa Madonna med sin hesa cigarrettröst, ska de få sin heder tillbaka. Ju förr desto bättre. Vi ska ha igång nya rättegångar med några säkra pilotfall. Kvinnorna kommer att vakna.
Eva S:t Clairs ärm i den lila långkoftan gled upp. Ljusa strimlor i handleden blev synliga. Ärren kom dit i tonåren, för tio år sedan, då hon varit ledsen och full. Det var storyn i alla fall. S:t Clair var stabil psykiskt nu och såg stadig ut med ett snällt runt ansikte på en fyrkantig kropp. Hon stod kvar bakom sin stol och drog in magen i väntan på en reaktion. Hon hade pratat i tre kvart. Handlingar och bilder på misstänkta fall där ny bevisning i form av vittnesmål kunde fälla gärningsmän fanns i powerpointen. Fall som lagts ned i brits på bevis tidigare var känsliga att ta upp igen. De måste hålla i rätten. Det skulle de göra.
– Jag försöker verkligen prioritera det här också där jag är nu, sa Eva S:t Clair. Som ni vet har det kört ihop sig däruppe med värdetransportrånet i Sundsvall. Som specialutbildad på värdetransportrån är jag i allra högsta grad med i utredningen i mellannorrland. Jag satte dit en liga med centrum i Sundsvall. Eller en del av den. Det är inte som i böckerna med en huvudman och några polare. Värdetransportrån är en business med en rad entreprenörer i flera led. Nog om min täckmantelsverksamhet. Allt det där har ni läst i tidningen och Maria Louisa är min osynliga partner på Rikskrim.
S:t Clair sa inte att Tor Bonde ingick i Maria Louisa Magnussons grupp. Blicken som sökte sig ut genom fönstren smalnade som såg hon genom citys gråaktiga dis, längs Kungsgatans ryckiga trafik, rakt ned på Stureplans pulserande nattliv. De hade träffats på Norrmalmspolisen. Han hade varit nyskild.
Ur kap 2 (Harry Olsson backar på motorvägen).
Om han inte släppte taget om ratten på eget bevåg och öppnade för slaget? Jo. Ett dån genom kroppen som skulle klappra sönder käkarna, slita honom död på en gång och svepa undan smärtan som körde så infernaliskt dag som natt. Varför inte! Hon är med en annan, hon älskar med andra.
Döden skulle liksom en vågs svep över stranden i ett tag sudda ut sorgen som han bar på. Bara, blunda. Jag orkar inte längre.
Nu, då.
– Nej! Inte än, ropade han högst av dem alla i bilen.
Slutgiltigheten skrämde. Dör gör man inte när man är 37, tänkte han abrupt och klamrade fast om lögnen, som han intalat sig, som han nöjt sig med så länge att han lika gärna kunde fortsätta. Ingeting spelade ju någon roll.
– Snälla Harry, styr av.
– Det går inte. De kommer hela tiden som skjutna ur en kanon.
Passagerarna hade han glömt bort.
Vad rädda de var.
– Ni ska få er en match, era jävlar, mumlade han. Jag vill se vad ni går för.
Avgörandet kom med tre fordon i bredd. Ingen plats fanns emellan. Långt borta såg bilarnas sex ljus ut som ett diskret pärlband glimmande i en nedsläckt teatersalong. Ljusraden växte till gluggar på en Finlandsbåt. Det runda flöt in i varandras ljuskäglor och växte till ett bländsken som paralyserade.
Hans röda kattögon väckte inte deras farhågor. De manglade gaspedalerna mot gummimattorna, kastade blickar åt sidorna på varandra och var höga av adrenalin eller morfin eller någonting som gjorde att de inte tittade i vägriktningen.
Var de blinda?
Han slungades mot dem fastspårad i mittfilen av symaskinsnålen. Han skulle ta passagerarna med sig i döden. Den ofrånkomliga lösningen på allting gav honom en hisnande känsla av tillfredsställelse. Utan att behöva röra ett finger… kom lösningen han väntat på.
– Harry. Hallå, där!
Ljuset slet upp hans ansikte. Rädslor bet som ilskna rödmyror.
– Men, Harry!
Trycket över bröstet låste luftvägarna. Hjärtat bankade sönder huden och varmt blod sköljde över kroppen. Han höjde handen som man gör för att värja sig. Det var löjligt mot ett ton stål som kom i tusen kilometer i timmen. Var handen redan av? Gick det så lätt?
– Harry. Se på mig!
Han tryckte sig bort från hennes skugga, förfärad över att hon var med i krocken.
Inte Irma. Bara de andra. Kalle, Niklas, Joakim.
Han styrde utan ratt utan bil. Irma skärskådade honom nyfiket och det han upplevde blev en förnimmelse av fysisk art som om en spindel stegade ut sitt nät över hans sargade kropp och själ och han fick för sig att Irma följde förberedelserna till en utställning av hans innanmäte och trasiga skinn som skulle hängas upp till allmän beskådan på Moderna Museet. Han tyckte inte om det. Men hon lutade sig intresserat över honom.
– Harry, älskling.
En påträngande lukt stod stilla i luften. Det var ett komprimerat moln av en fis eller utlösning. De låtsades båda som om de inte kände något.
Han mumlade saker som Varför väcker du mig? Hur mycket är klockan? Kan du inte släcka. Men hjärtslagen pålade honom i madrassen och sängen och rummet och han väntade på explosionen. Det förfärande hårda slaget siktade på honom nu och metallen skulle vika sig, blotta en klinga och skära honom mitt itu.
– Harry. Se på mig. Du drömmer mardrömmar.