Helena Sigander

       

       Helena Sigander 

                              

         två

           

 

Kapitel 1

 

Klockan var tio på kvällen. I lägenheten tre trappor upp på Wallingatan 30 C i Stockholm city lyste ett alltför kraftfullt sken för att vara normalt den tiden på dygnet. Då teven hade stängts av i den L-formade rymliga 1800-talslägenheten, och de skulle sova alla tre, brukade ljuset gradvis trappas ned då hon släckte smålamporna i rummen. Det hände inte den 26 januari. Greta Slingberg var inte där och månade om maken och försökte gosa med tonårsdottern Tindra. Hon var borta. De hade ingen aning om var hon var.

   Tindras pappa vankade av och an. Hans rangliga siluett växte till en jätte bakom ett fönster och förminskades bakom ett annat. Små gester som var hans mest kraftfulla uttryck syntes inte i den diffusa speglingen utifrån. Inne i lägenheten bröts hans tyngd i rosettparkettens fogar till knak under vandringen som tog honom till kakelugnen i bortersta hörnet och tillbaka till flygeln invid matsalen.    

  ”Varför vet du inget?” sa han med samma återhållsamma röst som han använde i krissamtal med höjdare ute i världen.

   ”Du då!”

   ”Snälla Tindra, du slutar skolan tidigt! Du pratade med henne här hemma när hon kom vid femtiden. Jag hade förhandlingar. De drog ut på tiden, slutade åtta och jag… ringde inte hem. Hur mycket är klockan nu?”        

   ”Mamma kanske är på bio.”

   ”Bio! Utan dig och mig?”

   ”Vadå! Får hon inte göra som hon vill?”

    ”Jo, då. Har du kollat dina sms. Dina samtal. Jag ska gå igenom min mobil.”

   Han böjde sig ned men Tindra hejdade honom.

   ”Det har du redan gjort. Den är på.”

   Deras mobiler lyste ur displyen bredvid varandra på soffbordet. Två grå fyrkanter av plast eller vad det nu var de var gjorda av. Inte ett ljud kom ur dem. Ingen glad mamma, skrovligt hetsig på rösten som hon blev när hon var stressad och glömt något, ringde tillbaka på deras meddelanden.

   Det här är Gretas svarare. Tala in ett meddelande, snälla. Det är såå tråkigt med bara sus i luren.

   Ingen annan ringde heller. Det var en sådan kväll då ingen hörde av sig.

   ”Det är vardagskväll,” sa Tindras pappa med ett strävt tonfall. ”Inte konstigt att folk inte ringer. De väntar till i morgon om de vet något. Folk sover vid det här laget. Det borde du också, Tindra. Skola i morgon, eller hur?”

   Hon hatade den plötsliga papparollen, som om han någonsin funderade på var hon höll hus. Skola i morgon var skitsnack. Vad han menade på riktigt kunde hon inte gissa. De hade ingen träning på att vara hänvisade till varandra. Utan mamma kändes drömlikt. Tindra ville att det skulle ta slut. Nu satt de eller stod eller rörde sig om varandra på ett irrande vis. För det var nervigt. Mer än en försening eller ett missförstånd, det begrep de.

  

Han hade märkt att det var något galet så snart han kom hem.  

   ”Jag vet inte var mamma är,” sa Tindra och hängde kvar vid dörren till sitt rum. ”Hon har gått ut.”

   Tindra hade pillat med en pärla som satt i näsvingen. En röd. Den blinkade för att ett ljus reflekterades i den när hon var där med fingret. Blinket var pyttelitet. Men han uppfattade det som ett rop på hjälp för dottern stängde inte in sig på sitt rum som var det vanliga. Något hemskt höll på att hända. Han ville så mycket stryka sin hand över Tindras huvud. Tillfället gled undan i oredan med galgar och frågor och ovanligheter. Villrådigt tog han av sig rocken och kände vinterkylan i tyget då han hängde upp den på en galge. Intensivt önskade han att Tindra skulle slänga igen dörren som vanligt och att han kunde gå in och ta morgontidningen som han slarvläst vid frukosten. Den där irritationen över dottern var det sista vardagliga innan verkligheten lämnade honom.

   ”Vad ska vi göra?” hade hon sagt och öppnat för det outhärdliga.

    Ganska med detsamma var han ifatt Tindra i hjärtängslan. Obehaget blev mer påtagligt ju längre tiden led. Det drabbade från hjässa till fot. Inte en endaste bit av kroppen skonades utan blev tung och svårstyrd. När tiden gick och de inte hörde något blommade rädslan ut i sjukdomssymptom. Det började rista i dem. Trots att inget dramatiskt fanns att ta fasta på tände de alla lampor i vardagsrummet och matsalen och började från början.    

   ”Sa hon inget?”

   ”Jag vet inte.”

   ”Det kan jag inte tro på. Titta på mig!”

   ”Jag kommer inte ihåg.”

   Så klart mamma hade sagt något. Ropat och tjafsat om något. Det gick inte att berätta om det. Han skulle inte kunna ta in något vardagligt nu. Hon hade varit borta för länge för det.

   ”Fan da,” sa Tindra. ”Skyll inte på mig!”

   Det kändes för sent. Något var för sent. Det som kunde varit som vanligt varmt och ombonat och en film på teve och mammas malande om läxor och om  fröken som ringt; det hade kunnat finnas med medan hon släckte ned och gick från rum till rum och nattade alltihop där de bodde. Det blev inte.  

   ”Vart gick hon?”

   ”Inte vet jag. Till Vivo, kanske? Jo, hon skulle handla, sa hon.”

   ”Har du ätit?”

   ”Nä.”

   De gick till köket och tittade sig omkring. Fyra tomater var framtagna. De låg ensamma på ett fat på arbetsbänken som var tom för övrigt. Inte helt tom. Det låg en förskärare framme. Han hade hittat den på byrån i hallen. Det hade aldrig hänt att det legat en kökskniv där. Tindras mamma var noga med knivar och saxar.

   ”Vet du nåt om kniven?” sa han. ”Den låg i hallen. Har du lagt den där?”

   ”Är du inte klok!”

   ”Om det kommer in en galning,” brukade Tindras mamma säga. ”Då ska inte knivar och saxar ligga framme. Tänk på det, Tindra! Man ska inte ge dem ett vapen i handen.”

    Shit! Hade hon hållit i kniven när hon ropade att nu går jag, Tindra. Sedan, då? Hade hon slängt den på byrån och tagit på sig kappan och … lämnat den. Vad betydde det?

    En mamma håller man inte reda på som man gör med en hund eller en kompis. Hon ska hålla reda på! Det var inte normalt att hon inte var hemma. Det måste finnas något skäl, något som de förbisett, något litet struntskäl som de inte kom på.

   ”Har hon skrivit en lapp?” sa Slingberg.

   ”Den kanske har ramlat på golvet,” sa Tindra.

   De letade och småpratade och låtsades att det inte var för sent. Om de bara hittade lappen skulle förklaringen stå där. De skulle säga att okej då, då kommer hon snart. Jag går och lägger mig.

   I köket fanns den inte. 

   ”I ditt rum då, Tindra?”

   ”Nä. Min dörr var stängd.”

   ”I sängkammaren då?”

   De gick dit. Där var det mörkt. Tindras mamma hade inte tänt fönsterlamporna som hon brukade. Hon älskade ljuset som bröts genom kristallerna som hängde som droppar på smala armar ned från lamphuvudet. Ibland rörde de sig sakta för att det drog och reflexer dansade i rummet.

   ”Som en stjärnhimmel, Tindra. Du vet att universum rör sig hela tiden! Jag undrar om … ”

   ”Jag har varit på Cosmonova, morsan. Sett skitfilmen om stjärnorna och planeterna. Behåll din jävla sagostund för dig!”

   De tände takbelysningen. Sängkammaren var föräldrarnas rum, inte Tindras. Kanske mest mammas. Därför kändes det som om de bröt hennes integritet när de nagelfor vad hon ställt fram som sitt. När hon kom hem skulle hon se på dem med en blick som blev grå och sorgsen. Den blicken hade kommit på sista tiden; från att ha varit ett strålande ljus som alltid brunnit och fått henne att le mjukt fanns knappt glöden kvar.  

   På mammas byrå stod en konstifik lampa med blå lampskärm. Där stod deras bröllopskort. Tre fotografier på Tindra. Handen av keramik som Tindra gett henne för att hänga ringar och armband på. Juvelskrinen som innehöll smycken sedan 30-talet och framåt som Gretas mormor börjat samla. De stora garderoberna var hennes. Fadern hade en garderob. I den hade han en blygsam garderob med en kostym för varje veckodag, ett par jeans och tre pikétröjor för fritid, vita skjortor som han veckovis lämnade in på tvätt och några lådor med underkläder. Modern hade ett överflöd av kläder. När hon bläddrade bland galgarna sjöng röster i henne. Det var andra tider, sa hon och drog ut en galge och satte klädesplagget framför sig. Då pappa och Tindra inte varit med. När Tindra var liten fick hon prova kläderna. Inte längre. Det kom som en överraskning. Tindra hade inte räknat med att morsan skulle märka att kläderna försvann. Inte att hon fattade att Tindra fick en bra slant för dem på second hand.  

   ”Tindra. Rör aldrig mer mina grejer i garderoberna. Inte skorna heller. Inte smyckena. Varenda grej ska vara där den är.”

   ”Vafannurå!”

   ”Jag säger det bara en gång.”        

  Det blev inte mer snackat om saken. Det blev inget som pappa blev inblandad i. Då började fröken ringa och gasta. Den jävla subban.

   ”Tindra. Din fröken ringer till mig. Vet du … jag måste tala med dig om … ”

   ”Stopp! Jag … skiter i det. Gå dit då!

   ”Vänta lite nu. Vad pratar du om?”

    ”Inte vet jag. Nån bok är försvunnen. Det kan kärringen glömma.”

   ”Om du behöver pengar eller något, kan du prata med mig. Vi kan sitta ned och, herregud. Jag har varit ung själv. Vi som brukar kunna prata med varandra. Va, Tindra. Hörru.”

  

Den kvällen, så länge Tindra och hennes pappa trodde att hon skulle komma snart gissade de var hon var. Det märkliga var att det inte slog dem att hon kunde ha råkat ut för en olycka. Halkat på gatan och vrickat sig eller brutit benet. Eller blivit påkörd och fallit i koma. Eller blivit biten av en råtta och satt i karantän på Rosenlunds sjukhus. Det föll dem inte in annat än att hon var försenad. På något sätt hade hon tappat kontakten med dem. Det skulle reda upp sig. Mamma fann på råd.

   ”Jag begriper inte vart hon tagit vägen,” mumlade fadern. ”Vi har det bra här.”

   Tindra hindrade sig att dras med i hans uppgivenhet. Istället mobiliserade hon förakt. Farsan var jurist, specialist, en konsult som klarade av konflikter i världen. Varför vecklade han ihop sig i fåtöljen i en egen värld och svek henne?

   Mamma är inte vek, aldrig utan förklaringar, aldrig utan världar med möjligheter!

   ”I morse var det som vanligt,” mumlade fadern. ”Det gamla inkörda.”

   Du känner inte henne, tänkte Tindra föraktfullt. Det finns inget inkört för henne! Morsan tror att Wallingatan är magisk. Makter finns i sfärerna av gamla byggnader. Vill man kan man kliva in i det. Det har hon sagt. Då ser man Barnhuset och Engelska kyrkan som är borta nu. Den glömda gränden är den viktiga, genomfartsleden mellan kåkarna.

   ”Ett fängelse har funnits här, ett barnhus, tre kyrkor i en triangel inom ett litet område,” hörde hon sin mamma säga. ”Och så tåget till Uppsala vars station låg på Norra Bantorget. På andra sidan vår gata, här utanför Tindra. Alltihop avger energier, fortfarande. Det går inte att bygga bort. Viljekraft kan inte svepas iväg. Nej, sådant finns kvar här. Det begriper du väl, Tindra. Människor har levat, lidit och mått gott och dött här. Kropparna är väck men inte vitaliteten. Kan du tänka dig att just här nere på gatan går öden igen. Olycka blir lycka.”                

   Det var några månader sedan. Morsan hade fått något svindlande över sig som stötte bort Tindra.

  ”Vad snackar du om?”

  ”Ingenting, Tindra. Det blir inget av med det där. Oroa dig inte.”

  ”Jag sticker nu!”

   ”Vart då?”

   ”Ut, sa jag.”

   Morsan som rusat ut i hallen försvann i glipan när ytterdörren gick igen. Tindra hade störtat nedför trapporna. Inte sett sig om. Vägrat höra ropet i trapphallen.

 

”Tänk om hon har blivit religiös?” sa Tindra högt. ”Gått med i ett jävla Knutby, eller nåt.”

   ”Herregud, Tindra. Kom på nåt vettigt! Det är ingen lek det här är jag rädd.”

   Då ringde telefonen. Det var den fasta förbindelsen i arbetsrummet. Slingberg kom på fötter men skyndade sig inte. Signalen fick tona ut fyra gånger. Den sista gången var de framme vid telefonen båda två. Han harklade sig och lyfte luren. Det var inte Greta Slingberg.

   ”Vad då? Jag förstår inte. Tujor? Vad är det?”

   Tindras pappa gav sig inte in i en diskussion. Han antecknade på ett block och sa att om så var fallet skulle han givetvis betala vad det kostade. Ja, han skulle åtgärda och ställa till rätta. Han skulle återkomma i veckan.

   Sedan la han på luren.

   ”Har du sågat ned grannens … tujor … på landet? sa han till Tindra medan han tjuvläste i anteckningarna.

   ”Fula jävla skitgranar. Vem bryr sig!”

   ”Ägaren, Tindra. Han väntade på att vi skulle ringa tillbaka. Han har talat med Greta i dag. Efter fem någon gång. Klockan är halv tolv. Gå och lägg dig, nu. Skitgranarna tar vi i morgon.”  

   Ett blekt leende skymtade i pappans mungipa. Hans hand nuddade Tindras kolsvarta upptuperade och sprayade hår, en utsträckt hand utan förebråelser i gesten. Som om ingenting spelade någon roll. Som om de lika gärna kunde vara döda.

   Kört, sprutade det ur hans ögon. Förbannat jävla kört! Men han sa inte ett ljud. Han log bara. Eller om det var en grimas.        

  

    

Kapitel 2

 

På Kungsholmen ligger Polishuset. Jag jobbar deltid där i polisernas högkvarter.

   Kungsholmen är en ö i centrala Stockholm omfluten av  Riddarfjärden, Mariebergsfjärden, Essingefjärden, Tranebergssund, Ulvsundasjön, Karlbergskanalen, Karlbergssjön, Barnhusviken och Klara Sjö. Ytan är 391 hektar. Öns strandlinje är 8900 meter lång. Området kring Kungsklippan på Kungsholmens östra sida, då menar jag området framför polisernas högkvarter var fram till 1930-talet en lantlig idyll med små stugor och trädgårdar. De som bodde där arbetade huvudsakligen i Bolinders Mekaniska Verkstäder som fanns nedanför klippan vid Klara sjö. På 1930-talet flyttade Bolinders till Kallhäll. HSB byggde genom sin verkställande direktör och arkitekt Sven Wallander de kända höga lamellhusen som kostar multum i dag och är K-märkta.

   Polisens högkvarter börjar vid Scheelegatan som ligger en bit från vattnet. Namnet fick gatan vid den stora namnrevisionen 1885 under kategorin fosterländska historiska namn efter kemisten Carl Wilhelm Scheele. Dessförinnan hette gatan Trädgårdsgatan eftersom de där trädgårdarna egentligen var omgivningen. Den mest kända byggnaden vid Scheelegatan är Stockholms rådhus som uppfördes åren 1909-1915 efter ritningar av arkitekten Carl Westman. Polishuset där jag jobbar är förbundet med Stockholms rådhus genom en kulvert där man transporterar häktade till och från domstolsförhandlingar känd som Suckarnas gång.

   Stockholms polishus ligger i Polishusparken och utgör högkvarter för Polismyndigheten i Stockholms län samt för Rikspolisstyrelsen och består av flera byggnadskroppar inom kvarteret Kronoberg vid Kungsholmsgatan 33-47.  Vill man träffa snutar kan man chansa att gå och bada i snutarnas egen bassäng på Kronobergsbadet på Bergsgatan 58.

   Jag håller alla de där byggnaderna i trim. Jag och de andra i poolen. Det är en daglig glädje att åka dit. Jag kör SUV till jobbet. En bred mörkblå Volvo som väcker uppseende. Från mitt garage på Kammakargatan tar jag vänster på Västmannagatan, svänger höger på Wallingatan och drar över Barnhusbron från Dalagatan och glider ned i polisgaraget på Bergsgatan på fem minuter.

   Samma varje dag. 

   En man kom i vägen då jag skulle göra svängen upp på trottoaren fram till gallergrinden på Bergsgatan. En vanlig tjänstemannatyp med portfölj klädd i vinterrock och vantar och halsduk. Han var barhuvad. Det såg kallt ut i vinden som ven med bombarderande snöpigg. Att det bet ordentligt på honom syntes på grimaserna i hans ansikte. Det var en ruggig dag med en låg januarihimmel som pressade stockholmarna att huka sig. När som helst skulle snöflingorna tjockna, rasa ned som draperier och göra levande snögubbar av dem. Tjänstemannatypen var särskilt illa ute för han hade inte förstånd att snabba sig in någonstans. Snökaosvibbar fanns i tjockan ovanför. Folk kastade blickar på det och kurade ihop sig. Inte han. Han verkade frånvarande; såg inte upp i trafiken, drog benen efter sig och hindrade mig att komma in i polisgaraget. Det var inte vädret han funderade på. Från min upphöjda plats i bilen anade jag olycka då våra blickar korsade varandra genom bilrutan. Hans tomma isbitar bakom glasögonen gjorde mig vaksam. Stela muskler överallt utom vid tinningen där det pumpade och drog och munnen som gjorde motstånd mot snövinden.

   Fy fasiken, vilken stress och ilska han bär på, då! Bara han inte tänkte ta ut det på mig.

   Området runt snutparken dräller av missbrukare, gamla kåkfarare, vilsna personer som flyger på en vid minsta anledning. Och vad vet jag. Man har hört om andeväsen, också, direktuppstigna ur öns sumpmarker på vars botten kloster, kyrkor, kult- och begravningsplatser vadar i gyttja, grustag och syrebubblor. Medeltida skit man inte snackar om.

   Man får ha ögonen med sig.

   Mannen på trottoaren stoppade tvärt då jag tutade. Med pyttesteg backade han så att jag kunde dra åt handbromsen. Jag drog ned rutan för att kolla om det var något taktiskt. Om han tänkte övermanna mig eller göra nåt med bilen. Det skulle han ångra i sådant fall. Jag förberedde mig på att gå rakt på. Aldrig tveka om någon hotar. Nä för fan. På den jäveln!

   ”Ja, hej du!” sa jag och släppte honom inte med ögonen.

   ”Min fru är försvunnen,” sa han.

   Rösten hade ett desperat tonfall. Inte så att han skrämde mig. Det var inget hot i den. Förtvivlan var det. Först nu märkte jag att hans rock var översnöad av fint snöpiggspuder. Rocken var brun och inte grå som jag trott i hastigheten. Spår i snön på trottoaren visade att han gått fram och tillbaka på stället.

   ”Sedan när är hon borta?”

   ”I går. Det är alldeles för länge.”

   ”Bäst att göra en anmälan, då.”

   ”Ja. En anmälan.”

   Han nickade ett par gånger ned i backen. Ansiktet hade fått liv när han tittade upp igen. Jovisst, sa uttrycket. Det var därför jag är här. Nu vet jag det.

   Jag nickade med huvudet åt grinden till, åt passagerarsidan till. Jag gav honom fri tolkning, rätt och slätt.

   ”Jag är på väg in,” sa jag.

   Jag lät dörren på passagerarsidan glida upp.

   ”Ja, tack!” utbrast han.  

   Han gick framför bilen och runt och klättrade in. Under tiden höll jag fram mitt passerkort mot lasern. Grinden till Polishuset vek upp sig.    

   

  

 

 

Kapitel 3

 

Via hissen och två korridorer förde jag den frusne tjänstemannatypen till kriminalkommissarie Hanssons rotel. Till Hanssons rum.

    Kriminalkommissarie Hansson var inte någon supersnubbe i mina ögon med bred bringa och snabb i snacket. Nä, en grå typ som det tog ett tag att komma underfund om. Han var försiktig i sina uttalanden under utredningar. Vag, kan man säga. Han undvek konfrontationer med medierna. Samtidigt som han gav en klart undanglidande signal till sina kollegor, journalister och allmänhet och kunde ha blivit dissad för det, vann han genom hygglighet. Han var omtyckt kan man säga. En kille som vann i längden.

   Hansson hade inte undgått slängar av taskighetssleven. Vid femtio blev han änkling. När sorgen efter hustrun planat ut gav han sig ut på singelmarknaden. Grön och naiv trots sitt jobb. Två gånger på raken blev han blåst av bitchar. Inte för att det var min huvudvärk. Nej, nej. Det fick gå med honom hur som helst! Vi var bekanta genom mitt jobb på Polishuset. Han fick gärna bli blåst igen utan att jag skulle väta kudden med tårar.

   Hansson hade tagit stryk, det syntes på hans framåtlutade gång. Dels av nitlotterna med bitcharna, dels av blåsningar vid utnämningar då karriärister seglat förbi honom med fulla segel. Men han hade inte härdats till stål. Tvärtom. Mjuk och inkännande hade han bestämt sig för att aldrig mer höra fel och bli snuvad. I Polishuset var hans förhörsmetoder uppskattade. På nolltid fick han grovt kriminella att skrapa med fötterna i förhörsrummet och börja bekänna utan att han höjde rösten ens. Ibland sa han inte ett ord. Gungade på fötterna bara, och liksom avgjorde deras trovärdighet i vittnesbåset, genom en ordlös kommunikation som buset blev mjuk i knän av.

   En grå typ på sextio år, nu. Hårfästet var på väg upp, påsarna under ögonen på väg ner. Tiden hade veckat ett svagt rutmönster på kinderna på honom och några djupa streck vid munnen. En bulle hängde över skärpet. Tanklöst klappade han där ibland och blev förvånad över omfånget för han åt inte mycket, tyckte han. Oftast var han klädd i något färglöst och vanligt som kavaj, byxor och breda skor som han halvsulade då och då. Hans ålder gjorde honom osynlig utom för dem som präglat in hans bleka anletsdrag som på en sekund kunde blända med vänlighet och lysande blå ögon.

   När vi promenerar i en korridor sida vid sida i Polishuset händer aldrig att jag ser upp i hans näsborrar. Han parerar. Det säger en del om kriminalkommissarie Hansson. Mina känslor för honom är uppenbart varma. Det verkar som om han gillar mig med. Vi delar spontana tankar om brott, straff och allsköns egendomligheter de där korridormeterna för att vi är trygga med varandra.

  ”Jag vänder öronen inåt,” sa han en gång till mig i en korridor. ”Lyssnar på tipsen och vittnesmålen i repris och slappnar av samtidigt. Då hör jag tomheten buset lever i. Fattar lögnerna. Kan urskilja deras förtvivlade hopp att slippa kåken. Vad som helst utom det. Jag tar det varligt sedan. Vi är alla människor.”

  ”Va! Grovt kriminella! Nu får du ge dig.”

   ”Jo du. Jag vill att de ska få behålla sin värdighet.”  

   ”Hur värdigt var det för offren som blev ihjälslagna och pissade på och allt möjligt?”

   ”Hur man än vänder sig har man röven bak,” suckade Hansson och gick till sitt. 

  

Jag pekade på Hanssons dörr för tjänstemannastackaren med portföljen. Eftersom han inte knackade på, gjorde jag det. Hansson var därinne. Jag hörde en knackning därinifrån och öppnade. Han stod vid elementet och lyssnade.

   ”Vad bra att du kom,” sa han till mig. ”Elementet är kallt. Du är väl i tjänst?”

   ”Jag kollar med detsamma,” sa jag och grävde fram en skruvmejsel ur bakfickan. ”Du får fixa starttiden med verkaren.”

   ”Jaha, hur var det här då?” sa Hansson och drog upp blicken till mannen med portföljens höjd.    

   ”Jag heter Slingberg,” sa han. ”Min fru är försvunnen.”

   Hansson gav mig en lång blick. Jag ryckte på axlarna. Inte vet jag hur poliser prioriterar anmälningar om försvunna tanter.

   ”Var så god och sitt”, sa Hansson till Slingberg. ”Går det bra att det här med elementet fixas under tiden?”

   ”Jo, då.”

   Elementen på Polishuset är från olika tidsepoker då husen i parken byggts, byggts om och förbättrats. Saker och ting har bytts ut spontant och ersatts med hitteprylar, ser det ut som ganska ofta. Då menar jag bland annat rör. Vitala dosor är felkopplade. Elementen i samtliga hus är vattenburna. Det är ett elände med dem. Vi i poolen lyckas aldrig lokalisera huvudkopplingarna. Vi gör vårt bästa ändå. Kortfattat kan man säga att vi lyckas hålla medeltemperaturen i husen om vintern på 22 grader. På varannan våning är det 14 grader, på varannan 27. Med några handgrepp i ett skåp på våning två i huvudbyggnaden kan vi växla värmeflödet till tvärtom och på så sätt hålla en ganska hygglig temperatur för polisanställda, kriminella och allmänhet.

   Hanssons element tjurade. Jag tog en ytterkruka från en växt i fönstret och luftade det och fäste mig inte mycket vid vad Slingberg sa. Hans huvudbry var definitivt hans och kanske Hanssons.

   Slingberg ville inte dra in sin dotter i det hela. Hon var den sista som talat med Greta Slingberg. Greta var hustrun som sagt hej då och gått och handlat. Det var efter fem kanske halv sex i går eftermiddag.

   Hansson skrev in uppgifterna på datorn. Vid varje ny fråga lutade han sig snett framåt över skrivbordet.

   ”Den sista som talade med henne som du vet var alltså er dotter,” sa han neutralt. ”Hon vet inte mer än du berättat nu?”

   ”Just det.”

   ”Hade det förekommit något i lägenheten under dagen? Hade din fru ett möte där eller så?”

   ”Nej, hon kom hem från arbetet i vanlig tid vad jag förstår. Min dotter var hemma. Ingen annan.” 

   ”Greta Slingberg jobbar alltså på Försäkringskassan i Vasastan. På tal om kassa har ni det ekonomiskt trassligt?”

   ”Inte alls. Vi har höga löner bägge. Knappt några skulder.”

   Hansson frågade om Slingbergs jobb och fick veta att förutom advokatjobb var han medlare i konflikter i världen på regeringens uppdrag. Hansson drog ihop ansiktet till russintänket. Misstänkte Slingberg något samband med jobbet och fruns försvinnande. Var en medling på gång nu?

   ”Nej. Det var ett halvår sedan senast. Då var jag i Ryssland. Det gällde gasledningen. På en mycket låg nivå i maktapparatens hierarki i både Sverige och Ryssland.”

   ”Har du företrätt någon person i rätten som blivit missbelåten?”

   ”Nej. Jag förstår vad du syftar på. Kidnappning anser jag för uteslutet.”

   ”Har du bråkat med din fru på sista tiden?”

   ”Nej, då. Vi är väldigt sams och … har det bra. Jag reser mycket i båda jobben men hon har aldrig klagat över det.”

   ”Har du under dina resor gett henne anledning till svartsjuka?”

   ”Absolut inte. Inte hon mot mig heller.”

   ”Har din fru några ovänner?”

   ”Det kan jag inte tro. Jo, i går ringde vår granne. Han hade varit på landet. Vi är grannar där med. Han klagade på några växter, på en häck. Annars vet jag inte.”

   ”En häck kan det bli mycket bråk om,” sa Hansson och skrev ned grannens namn.

   ”Han ringde halv tolv i natt. Jag trodde det var Greta. Det är därför jag nämner det. I morse började jag ringa runt till alla sjukhus. Hon är ingenstans. Det tänkte jag inte på i går. Vi väntade att hon skulle dyka upp.”

   ”Nu gör vi så här,” sa Hansson. ”Du går hem och ringer till Gretas närmaste släktingar och väninnor och frågar om hon är där. Ibland kan kvinnor ta en paus om de är ledsna till exempel. Kanske behöver hon några dagar för sig själv.”

   ”Säger din polisiära erfarenhet dig det. Att Greta är ledsen?”   

   ”Ja, min erfarenhet både som man och som polis,” sa Hansson allvarligt och följde Slingberg till dörren. ”Gör nu som jag har sagt. Tro på att det ordnar sig.”

   När dörren stängts vände sig kriminalkommissarien till mig.

   ”Anmälningar om försvunna personer sker inte på den här våningen”, sa han. ”Aldrig till mig! Nu måste jag ge mig ut i vinterkylan. Jag kommer att dra på mig en förkylning. Jag är redan genomfrusen efter att ha suttit här i rummet utan värme sedan klockan sex i morse. Alltsammans är ditt fel!”

   ”Lyssna! Det visslar i röret däruppe. Nu kommer värmen.”

   ”Min bil har ett konstigt ljud också. Det tycker jag inte om. Vad obehagligt om den stannar mitt i stan.”

   ”Jag har min varma SUV i garaget.”

   ”Bra! Då kör du mig. Jag har rekvisition till bensin i lådan här.”

   Vi svängde förbi verkaren i fikarummet och anmälde att jag var på jobbet. Sedan gick vi ned i polisgaraget och satte oss i min bil.

   Medan jag rattade bilen mot Slingbergs granne på Wallingatan 30 C resonerade Hansson som så att om Greta Slingberg gått till grannen för att göra upp om häcken och det hade gått snett hemma hos grannen var det inte konstigt att Greta Slingberg försvunnit utan packning. Då var det inte heller konstigt att grannen ringt mitt i natten för att låtsas som han inte hört av Slingbergskan.

   ”Hon ville klara upp häckproblemet först,” resonerade Hansson. ”I bara farten. När hon ändå gick ut. Sedan tänkte hon gå vidare och handla mat. Det är kvinnors sätt. De har alltid en lista i huvudet med saker att uträtta.”

   ”Du tror att hon blev mördad bara några dörrar från sin egen bostad i sin egen trappuppgång?”  

   ”Jag vet aldrig vad jag ska tro om medelålders kvinnor. På kortet som Slingberg lämnade är hon snygg, välvårdad och ser trevlig ut. En resonabel kvinna kunde man tro vid första anblicken. Varför inte? Hon är 46 år. En kvinna i sina bästa år. Men just sådana självmedvetna välutbildade kvinnor kan säga och göra det mest förbluffande saker. De kan därför råka väldigt illa ut. Men vi ska inte utgå från att hon är mördad.”

   Grannen öppnade på andra ringningen. Han var smal som en fågel och ryckig. När han förstod att Hansson var polis blev han alldeles virrig.

   ”Får vi komma in?” sa Hansson och höll upp för mig också. ”Det gäller häcken på landet.”

   ”Det hela är ytterst beklagligt. Jag planterade tujorna när jag fortfarande hade kraft i handlederna. Jag har sett dem ta fart, bli tjocka och fina. Häcken har gett mig ett insynsskydd för den där ungen de har. En otäcking. Föräldrarna är det inget fel på även om de har väl mycket om sig och kring sig.”

   ”Vad är det med dina händer?” sa Hansson.

   Fågelmannen visade. Händerna var knotiga och förstelnade i lederna av reumatism. Han skulle aldrig mer plantera en tuja. Det var tydligt. Hans andedräkt sa mig att han till och med hade problem med en sådan otung sak som att borsta tänderna med önskvärt resultat. Det var inte troligt att han kunde hålla en kvinna i hennes bästa år fången. Knappast utgöra en fara för en kvinna över huvudtaget. Inte heller för den otäcka ungen som sågat ned hans träd. För det var anklagelsen. 

   ”Hon är alldeles galen. Svarta kläder. Mord i blicken. En sådan där satansdyrkare.”

   ”Kan jag titta mig omkring,” sa Hansson. ”Jag funderar på att flytta till det här området. Jag gillar sådana här gamla lägenheter med prång och serveringsgångar.”

   Han gjorde det bra Hansson. Knackade i väggarna och frågade vad som var bärande vägg och om han fick titta i klädkammaren. Sedan sa han åt fågelmannen att ta kontakt med Slingberg och göra upp utan polisanmälan. Det var alltid bäst så grannar emellan. Fågelmannen nickade ivrigt. Allt han ville var att få frid på sin tomt och kompensation.

   ”Nä, honom kan vi utesluta så länge,” sa Hansson på väg tillbaka till Polishuset. ”Han har inte kraft nog att öppna en ölflaska med en öppnare. Greta Slingberg är inte försvunnen genom hans görande och låtande.”

  

Hansson jobbade aktivt med fallet i flera veckor. Poliser gick grundligt igenom Slingbergs arbetskontakter. De åkte till Kumla och till ryska ambassaden och intervjuade sammanlagt ett trettiotal personer utan att få veta någonting som kunde ge en lösning på försvinnandet. Något krav på lösen kom aldrig. Polisen avskrev teorin om en kidnappning. En utfrågning av Greta Slingbergs arbetskamrater och vänner och släkt gav heller ingenting. Greta Slingbergs akt blev liggande på Hanssons bord. Ett öppet fall. Hon själv var och förblev försvunnen.

    Efter en dryg månad i början av mars försvann en tant till spårlöst, Åse Larsson. Och en tant till precis nu, tre dagar före påsk. Hon hette Lisbeth Fager.

 

 

                                             

Citymord 1

Jennie Roos stod på mötesplatsen inne i Gallerian i Stockholms city. Hon var i god tid och höll sig sval och osvettig.

   Skit detsamma vem det blir. 

   Hamngatans muller rullade i vågor utanför. Hon kände sig inte delaktig i det, att folk och fordon hejdades av rödljusen vid korsningen Hamngatan Regeringsgatan. Morrande kolosser i metall sida vid sida med människokroppar till 70 procent av vatten. Inte heller brydde hon sig om de små lamporna i stolparna som styrde flödet.

   Rött, gult, grönt.

   – Nu kan vi gå.

   – Sluta tuta!

   En våg sattes i rörelse. Hon tänkte inte på det. Det var som om hon inte hade ett minne av att det var vad som pågick på gatan utanför Gallerian. Skor som klapprade. Att barnvagnar rullade. Hon var långt ifrån ruschen som pågick. Kände inte av det. Den svängande trafikens gung mot asfalten vid övergångsställena. Blindsignalen som knattrade. Nyss hade hon varit där och känt lukten och varit del av massan. Det var borta. Hjärtat dunkade i halsgropen.

   – Inte krångla, Jennie.

   – Nej, då. Jag lovar.

   Suset inom Gallerian bedövade. Kommersen var i full gång i butikerna på de tre planen. Rulltrapporna rullade upp och ned inte långt från där hon stod stilla bland köpsugna som flöt omkring inriktade på fynd, på att gå och fika, på vad som helst utom det som väntade Jennie.

   Hon var totalt ensam.

   En avklippt halv grön halsduk låg slängd över axeln. Det gröna lyste mot hennes i övrigt vita kläder. Det vita var inte äkta vara rakt igenom. Det kunde inte hjälpas. Med en John Richmonds Cap neddragen över pannan och en djupt urringad Versace under den öppna trenchcoaten kunde stövletten tas för Rizzo, hoppades hon.

   Det blir ett särskilt sound från Rizzo-klackar. De här låter likadant.

   Hon var säker på att folk undrade om de var Rizzo när de långsamt drog förbi henne i Gallerian och hörde klapprandet när hon vände sig hit och dit. För hon kunde inte låta bli att undra.

   Hon spanade längs med boutiquerna efter någon som spanade på henne. Till en början nervöst, för hjärtat bultade intensivt inför vaddetnuvar som ingick, men utan att hon kände sig dum. Hon böjde ned huvudet så att skärmen dolde mycket av ansiktet och kollade sedan tänderna med hjälp av tungspetsen. Tänderna kändes glatta och rena. En pust i handen försäkrade henne att andedräkten var okej.

   Lilla jag är okej.

   Kjolen som svepte ut i våder när hon hade trenchcoaten oknäppt därnere kändes mjuk som smekningar över benen. Hon tyckte om det och trippade en tur på det vit- och svartlagda galleriagolvet. Kjolen var nästan ett original. Åtminstone ett räknat exemplar, hade försäljaren försäkrat. Mjuk bomull med en överkjol av tunt silketyg. Burberryväskan var ett fynd. Efter att ha jagat runt på Ebay och slitit klackarna från Östermalms Chanesse First & Second Hand till Upper Queens Streets kvalitetsboutiquer nästan ända uppe vid Observatoriekullen hittade hon väskan på nätet. Toktur! Ett original för 2000 spänn! Det var annorlunda att äga en riktig. Att hyra en och sen råka tappa den på krogen för att man var full och galen, grattis grattis lilla mig att fixa skulder, skulle inte hända mer. Ingen väska mer med när det var alkohol med i bilden! Det fanns tjejkompisar som hade väska som man kunde lägga leg och pengar i. Jooou. Helt rätt. Vita, vita snyggo jag.       

   I speglingen av henne i Twilfits skyltfönster framstod det vita som vackert och oantastligt, en grymt integritetsmedveten kvinna. Vitt skulle det bli i fortsättningen också, för det var dags för honom att dyka upp. Det ena hörde ihop med det andra. En insats gav utdelning. En matematisk formel helt enkelt. Bara det inte hakade upp sig. Hon hade stått där i en kvart. Kom han inte hade hon ingen aning om hur kontakten sköttes.

  Om två dagar var det märkesrea på Östermalm. De bästa. Ralph Laurent, Gucci, Fendi, Louise Vuitton, Lacoste.

  Hon skulle få pengar för det. Det var inte någon skillnad på det sättet, bara att det här var ett moln som tornade upp sig för varje ögonblick. Gråare, mörkare som om en jätte skuggade över Gallerian, böjde sig ned och skärmade av ljuset och komprimerade partiklar av ljud och buller, skornas klapper och tyngde alltsammans i en näve mot hennes panna. Ett slag skulle drabba som en cementklump, om hon dummade sig det allra minsta. 

   En impuls drev henne fram till skyltglaset. Ögonen var uppspärrade utan att hon kunde fånga sin bild. Den gled omkring som rök. Nervigt tog hon upp sin necessär med Diorberlock och kände med fingrarna att hon öppnade sin nya exklusiva läppglans med guldfodral.

   Försäljaren hade knappt mött motstånd. Hon var inne på att köpa innan hon hörde hans argument.

   – Den kan du låta ligga framme i badrummet, raring. Elegant på en glashylla så att man ser designen på hela. Vi har mascara i samma märkesserie. Intresserad? Darling! Titta, kostar inget. Vilken färg på mascara har du? Mörkblå, va.

   Jennie Roos plutade en aning mot töcknet i skyltfönstret. Läppglansen mjukade till läpparna som i sig själva gav en fyllig svullen look. Det svullna var en tillgång. Det såg franskt ut hade någon sagt som en komplimang.

   Han kom inte. Jobbmobilen hade hon glömt hemma. Det här var inte bra.

   Hon fumlade ned sin sminkväska i Burberryväskan. Sedan vek hon ihop resterna av den gröna halsduken och slängde den i en papperskorg. Det var med små rörelser hon gjorde det. Inget som skapade uppseende. Att han inte kom var inget att tänka på, att fundera över. Nä, bara vara cool. Besvikelsen sved. Molnet mörknade ovanför henne. Hon snyftade till. Hur skulle straffet bli nu?

   Jennie Roos gick mot Gallerians utgång mot Hamngatan med klackljudet mot stenrutorna i öronen. Det var ett skarpt ljud som fjärmade henne från resten av dem som drog omkring där. Samtidigt drog ljudet henne in i deras medvetande. Det dyra knick-knacket. Väskan blev en magnet. Hon gick snabbare. Vem som helst av dem med breda fjädrade sulor på sina sneakers kunde hinna upp henne. Hon lyste bland de gråmurriga, smärtade som solstick i folks ögon.

   Vitt var inte bra, vinterblek som hon var och blond. Kanske blått vore bättre. Eller svart.  

   Jennie Roos kom flämtande ut på Hamngatan utan att kunna orientera sig. 

   Vad menade de med det här? Behöver jag inte?

   Befrielsen att ha sluppit ville inte komma. Det gick inte att tro på det. Han brukade inte släppa grejer, bara.

   En grön halsduk vinkade ur en taxibil. Hon kände det som en räddning och gick dit och hälsade och steg in. Kupén luktade mörk tobak och dyr skinnklädsel. Lukten lugnade henne. En dyrbar ingrodd kontinuitet där en flicka kom till sin fördel. Hon skulle tas till nåder om hon inte krånglade.

   Varken mannen i baksätet eller taxichauffören som hon skulle bortse från rökte.

   – Jag väntade därinne i Gallerian, sa hon, för hon ville inte krångla, nä gùnä.

   – Hysch.

   Han smålog sympatiskt.

   Förväntan på en snygg karl hade inte funnits med i förberedelserna, hade inte fått gro.

   Vad snällt! De hade inte skickat en grobian! Ingen våldsam typ.